Behövlighetsbedömning - när ska villkoren ställas?

När ska bestämmelserna om särskilda arbetsrättsliga villkor tillämpas? Här berättar vi mer om hur en behövlighetsbedömning kan gå till.

Särskilda arbetsrättsliga villkor

17 kap. 2 § första stycket LOU [1]

En upphandlande myndighet ska, om det är behövligt, kräva att leverantören ska fullgöra kontraktet enligt angivna villkor om lön, semester och arbetstid som arbetstagarna som ska utföra arbetet enligt kontraktet minst ska tillförsäkras.

[---]

 

Behövlighetsbedömning

Begreppet ”behövlighetsbedömning” introducerades av utredningen om upphandling och villkor enligt kollektivavtal; SOU 2015:78. Utredningen undersökte förutsättningarna för att införa arbetsrättsliga krav i offentlig upphandling för att undanröja risk för snedvridning av konkurrensen och att offentliga kontrakt fullgörs med arbetstagare som har oskäliga arbetsvillkor. Enligt den svenska arbetsmarknadsmodellen är det arbetsmarknadens parter som anförtrotts att ingå de avtal som krävs för att tillförsäkra anställda goda villkor. Upphandlingsreglerna ska därför endast säkerställa att de anställda som utför arbete inom ramen för ett upphandlat kontrakt tillförsäkras dessa villkor.

När är det behövligt?

Utgångspunkten är en helhetsbedömning mot bakgrund av riskerna för oskäliga arbetsvillkor och snedvridning av konkurrens i samband med en upphandling. Bedömningen utgör en del av bestämningen av kontraktsföremålet, dvs. det som ska anskaffas. Begreppet behövligt innehåller i sig ingen förklaring till när något är behövligt eller inte. Någon etablerad metodik eller fastställd systematik för att göra behövlighetsbedömningar finns inte heller i dagsläget.

Utgångspunkter för att bedöma om det finns behov att ställa arbetsrättsliga villkor

Här följer en genomgång av vad en behövlighetsbedömning innebär och hur den kan genomföras. Texten beskriver den generella metod som Upphandlingsmyndigheten tillämpat för behövlighetsbedömningar för branscher/yrkeskategorier. Det är varje enskild upphandlande myndighet eller enhet som har ansvaret att utifrån tillgänglig information hos exempelvis Upphandlingsmyndigheten och egna erfarenheter samt nationella eller regionala omständigheter bedöma om det är behövligt att ställa arbetsrättsliga villkor.

Upphandlingsmyndigheten konstaterar att en behövlighetsbedömning bör göras genom att utgå från ett helhetsperspektiv där många olika faktorer behöver beaktas. Nedanstående utgångspunkter bör vara vägledande vid bedömning av behovet:

  • Behovet ska bedömas utifrån hur stor risken är för oskäliga arbetsvillkor i den aktuella upphandlingen. Om det finns risk för att ett av villkoren lön, semester och arbetstid är oskäligt är det behövligt att ställa samtliga villkor.
  • Behovet ska också bedömas utifrån hur stor risken är för snedvridning av konkurrensen genom social dumpning i den aktuella upphandlingen.
  • Bedömningen kan i viss mån schabloniseras genom att identifiera en bransch där det finns risk för oskäliga arbetsvillkor.
  • En behövlighetsbedömning behöver inte ta sikte på hela branscher, utan kan avse en viss region eller en viss grupp av arbetstagare.
  • Bedömningen ska avse faktorer som har anknytning till det som upphandlas, dvs. vara kopplade till kontraktsföremålet. Det innebär att bedömningen ska ta sikte på de arbetstagare/yrkeskategorier som förväntas utföra det kontrakt som ska upphandlas.  Det innebär exempelvis att den personal som utför en viss tjänst ska omfattas, men inte den administrativa personalen på företaget.
  • Behövlighetsbedömningen bör genomföras på likartat sätt inom olika branscher/yrkesområden. Leverantörer kan då i förväg få kunskap om hur en behövlighetsbedömning genomförs och kan förutse om det kan vara obligatoriskt med särskilda arbetsrättsliga villkor i kommande upphandlingar inom dennes verksamhetsområde.
  • Bedömningen bör grundas på en objektiv, förutsägbar och transparent metodik där ett antal verifierbara uppgifter indikerar att det finns risk för oskäliga arbetsvillkor inom en viss bransch eller för vissa grupper av arbetstagare, se mer under avsnittet om indikatorer nedan. Uppgifter bör i möjligaste mån inhämtas från opartiska källor exempelvis officiell statistik, register och rapporter från Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten, Arbetsmiljöverket, Migrationsverket, Konkurrensverket, domstolar etc., men kan också bygga på uppgifter från arbetsmarknadens parter och branschorganisationer eller från kreditvärderingsinstitut.
  • Bedömningen kan utgå från erfarenheter från tidigare upphandlingar (egna eller andras upphandlingar), exempelvis förekomst av onormalt låga anbud.
  • Bedömningen ska beakta möjligheterna att kontrollera och följa upp villkoren (prop. 2016/17:163 s. 44).
  • Behövlighetsbedömningen kan påverkas om det är omöjligt att i förväg förutse från vilka branscher som anbudsgivarna kommer ifrån, t.ex. vid innovationsupphandling. Om en innovationsupphandling är utformad på ett sådant sätt att det inte är möjligt för den upphandlande myndigheten eller enheten att förutse exempelvis vilken eller vilka branscher potentiella anbudsgivare kan komma ifrån är det inte behövligt att ställa villkoren.
  • Bedömningen av behovet behöver också beakta möjligheten att ställa ut villkor. Om det saknas centralt kollektivavtal, avtalen inte innehåller lönenivåer eller parterna inte vill lämna ut avtalen eller parternas tolkning av avtalen är oklar så behöver inte samtliga villkor ställas ut. Däremot ska de villkor som kan fastställas ställas, till exempel arbetstid och semester trots att inte någon lönenivå går att fastställa. Läs mer här

Indikatorer på att det finns risk för oskäliga arbetsvillkor

Det finns olika faktorer som indikerar risk för oskäliga arbetsvillkor i en bransch eller för en yrkeskategori. Upphandlingsmyndigheten har efter samråd med arbetsmarknadens parter, genom att inhämta information och uppgifter från andra myndigheter och upphandlande myndigheter och enheter samt genom analys av olika upphandlingsområden hittills identifierat nedanstående indikatorer. Indikatorerna är angivna utan någon prioritets- eller betydelseordning. Förekomst av flera indikatorer för en bransch eller yrkeskategori ökar risken för oskäliga arbetsvillkor. En helhetsbedömning bör därför göras i varje enskilt fall.  

  • Yrken utan eller med låga formella utbildnings- eller kvalifikationskrav.
  • Bransch eller yrkeskategorier där det ofta förekommer utländsk arbetskraft i form av migrantarbetare eller utstationerad arbetskraft.
  • Bransch där det brister i systematiskt arbetsmiljöarbete.
  • Låg kollektivavtalstäckning, dvs. låg andel av anställda i branschen arbetar i företag med kollektivavtal.
  • Komplexa eller långa leverantörskedjor där arbetet utförs av många underleverantörer.
  • Konkurrensutsättning av tidigare reglerad bransch eller konkurrensutsättning av yrkesgrupp som tidigare ingått i den egna verksamheten.
  • Systematiska brott mot lagar och regler såsom brott mot arbetstidslagen.
  • Särskilda regleringar på grund av svartarbete eller ekonomisk brottslighet.

Fotnoter
[1] Motsvarande bestämmelser finns i 16 kap. 2 § LUF och 14 kap. 2 § LUK

 

 

Senast uppdaterad:

Relaterad information