Juridiska förutsättningar

EU-domstolen klargjorde redan i slutet av 80-talet i målet Bentjees (C-31/87) att det är möjligt att ställa krav på sysselsättning vid offentlig upphandling.

 Dessa möjligheter infördes dock först i upphandlingslagstiftningen genom 2004 års upphandlingsdirektiv.

I 2014 års upphandlingsdirektiv, direktiv 2014/24/EG, anges i artikel 70 under fullgörande av kontrakt, att en upphandlande myndighet får ställa särskilda krav på hur kontraktet ska fullgöras. Dessa krav får bland annat omfatta sysselsättningsrelaterade hänsyn. Skäl 99 i direktivet anger vidare att exempel på sådana villkor bland annat kan hänvisa till sysselsättning för långtidsarbetslösa eller genomförandet av utbildningsåtgärder för arbetslösa eller ungdomar under fullgörandet av det kontrakt som ska tilldelas.

De upphandlingsrättsliga principerna utgör den yttre ramen för vilka krav och villkor som upphandlande myndigheter kan inkludera vid upphandling. Principerna ställer vissa krav på hur sysselsättningsvillkor kan inkluderas. Detta får bland annat till följd att alla former av krav som syftar till att främja sysselsättning måste vara proportionerliga i förhållande till syftet. För att sysselsättningskrav inte ska riskera att till exempel bli oproportionerliga, är det viktigt att upphandlande myndigheter genomför en analys kring vilka upphandlingar (till exempel avseende värde, omfattning) som kraven är lämpliga.

Förutsättningarna för sysselsättningskrav måste finnas tydligt angivna i upphandlingsdokumentet för att uppfylla kravet på transparens, till exempel hur processen kring matchning kommer att gå till och hur handledningen av dessa personer kommer skötas under tjänstens utförande.

Kraven ska även gälla lika för samtliga anbudsgivare och får till exempel inte innebära att de missgynnar utländska anbudsgivare.

Senast uppdaterad:

Relaterad information