Gynnandekriteriet

Ett av de kriterier som ska vara uppfyllt för att en åtgärd ska räknas som ett statsstöd är att åtgärden ger mottagaren en ekonomisk fördel (artikel 107.1 EUF-fördraget). Detta kallas gynnandekriteriet.

En fördel uppstår om stödmottagarens ställning förstärks på marknaden jämfört med dess konkurrenter. En fördel förutsätter att åtgärden förbättrar stödmottagarens ekonomiska situation jämfört med den ekonomiska situationen utan stödåtgärden. Både ökade intäkter och minskade kostnader kan vara en fördel för stödmottagaren om det inte handlar om intäkter och kostnader som normalt ingår i ett företags budget.   

Marknadsmässighet 

Bedömningen av vad som normalt ingår i ett företags budget utgår från en jämförelse med resultatet av en jämförbar affärsuppgörelse med en privat aktör utan politiska mål och utan tillgång till offentliga medel. Man frågar sig alltså hur den offentliga aktören skulle ha agerat om den vore en privat aktör i en jämförbar situation. En marknadsmässig åtgärd är inte ett statsstöd. Politiska mål som fler arbetstillfällen eller större skatteintäkter anses inte vara viktiga för en privat aktör. Sådana mål kan därför inte i sig göra att en åtgärd anses marknadsmässig, även om de målen kan ha en positiv påverkan på samhällsekonomin. Här märks skillnaden mellan politik och investering.   

Det finns flera sätt för en offentlig aktör att säkerställa att se till att en transaktion eller en annan åtgärd är marknadsmässig. EU:s domstolar har tagit fram principer för att avgöra om en åtgärd är marknadsmässig eller inte. Ett samlingsnamn för dessa principer är kriteriet om en marknadsekonomisk aktör (förkortas ofta MEOP, efter engelskans Market Economy Operator Principle). Detta kriterium kan tillämpas på alla typer av marknadstransaktioner, till exempel investeringar, hantering av lån och skulder samt köp och försäljning av egendom.   

Metoder för att bedöma marknadsmässighet 

I tillkännagivandet om begreppet statligt stöd lyfter Europeiska kommissionen (kommissionen) fram flera olika metoder för att fastställa om en åtgärd är marknadsmässig eller inte. Gemensamt för dessa metoder är att de används före eller i samband med åtgärden för att få ett underlag för vad som är marknadsmässigt i just den situationen och grundat på objektiva omständigheter.  

  • När en transaktion genomförs på samma villkor och under samma förhållanden av offentliga organ och privata aktörer som befinner sig i en jämförbar situation (en pari passu-transaktion) är transaktionen normalt marknadsmässig.   
  • Marknadsmässighet kan också uppnås genom en effektiv konkurrensutsättning. Vid ett köp kan det vara i en upphandling eller genom ett annat konkurrensutsatt, öppet och icke-diskriminerande anbudsförfarande än en upphandling. Enligt kommissionen bör det enda väsentliga kriteriet för att välja en köpare vid försäljning vara det högsta priset, även när man väger in de begärda kontraktsvillkoren (till exempel säljarens garanti eller andra åtaganden efter en försäljning). Endast trovärdiga och bindande anbud bör beaktas.   
  • För att bestämma om en transaktion har genomförts på marknadsmässiga villkor kan den bedömas utifrån de villkor som gällt för liknande transaktioner genomförda av privata aktörer.   
  • Det går också att fastställa om transaktionen är marknadsmässig grundat på en allmänt accepterad standardiserad bedömningsmetod. En sådan metod ska baseras på tillgängliga objektiva, kontrollerbara och tillförlitliga uppgifter. Uppgifterna bör vara tillräckligt detaljerade och återspegla den ekonomiska situationen exakt när beslutet om transaktionen fattades. Samtidigt ska hänsyn tas till risknivån och framtida förväntningar.  

När det gäller försäljning av mark räcker det i princip enligt kommissionen med en oberoende expertvärdering om den utförts före förhandlingarna om överlåtelsen för att fastställa marknadsvärdet.  

Indirekt fördel 

En fördel kan även uppstå hos andra företag än de företag som direkt får tillgång till allmänna medel (indirekt fördel). Exempelvis kan en mellanhand upphandlas för att denne i sin tur ska fördela lån till förmånliga villkor för mottagarna. En åtgärd kan också utgöra både en direkt fördel för det stödmottagande företaget och en indirekt fördel för andra företag, till exempel företag som har verksamhet på efterföljande nivåer. Den direkta mottagaren av fördelen kan antingen vara ett företag eller en enhet (en fysisk eller juridisk person) som inte bedriver någon ekonomisk verksamhet.  

Till sådana här indirekta fördelar räknas inte rent sekundära ekonomiska effekter som följer av nästan alla statliga stödåtgärder (till exempel genom ökad produktion) och som inte ger någon fördel till vissa företag eller grupper av företag. 

Senast uppdaterad:

Relaterad information

Relevanta länkar