Start

De grundläggande upphandlingsprinciperna

De lagar som styr all offentlig upphandling bygger på fem grundprinciper som har sin grund i EU-rätten. Bestämmelserna i upphandlingslagarna ska alltid tolkas mot bakgrund av dem.

För att avgöra om en upphandling är förenlig med de grundläggande upphandlingsprinciperna behöver en bedömning göras i det enskilda fallet. Bedömningen görs bland annat utifrån vad som upphandlas och vad syftet med upphandlingen är. 

Principen om icke-diskriminering 

Icke-diskrimineringsprincipen innebär att det är förbjudet att diskriminera leverantörer på grund av nationalitet. Den upphandlande myndigheten eller enheten får inte ställa krav som bara svenska leverantörer känner till eller kan klara av att uppfylla. Det gäller även om organisationen inte förväntar sig anbud av några utländska leverantörer. Lokala leverantörer får inte ges företräde. 

Principen om likabehandling 

Likabehandlingsprincipen innebär att leverantörer i lika situationer ska behandlas lika. Alla leverantörer ska exempelvis få samma information vid samma tillfälle. Ytterligare ett exempel är att det inte går att acceptera ett anbud som lämnats in för sent, eftersom samma regler och tidsfrister ska gälla alla. 

Principen betyder också att leverantörer i olika situationer ska behandlas olika. Till exempel kan leverantörer behöva visa på olika sätt att de kan leverera det som ska upphandlas. 

Undantag från huvudregeln om likabehandling är endast möjliga om det finns sakliga skäl för det. 

Proportionalitetsprincipen 

Med principen om proportionalitet menas att kraven, kriterierna och villkoren i upphandlingen ska vara rimliga i förhållande till det som upphandlas. Kraven ska vara både lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet med upphandlingen. Om det finns flera alternativ bör den upphandlande myndigheten eller enheten välja det alternativ som är minst belastande för leverantörerna. 

Principen om öppenhet 

Öppenhetsprincipen (transparensprincipen) innebär att en upphandlande myndighet eller enhet ska agera på ett öppet sätt. Det handlar exempelvis om att inte hemlighålla uppgifter om upphandlingen. 

Upphandlingsdokumenten ska vara förutsebara, det vill säga 

  • klart och tydligt formulerade 
  • innehålla samtliga krav som ställs 
  • ha information om hur upphandlingen kommer att genomföras. 

På så sätt blir det tydligt för leverantörerna på vilka grunder kontrakt kommer att tilldelas. Principen syftar huvudsakligen till att garantera att det inte förekommer någon risk för favorisering eller godtycke från den upphandlande myndighetens eller enhetens sida. 

Principen om ömsesidigt erkännande 

Principen om ömsesidigt erkännande innebär att bevis, så som intyg och certifikat, som har utfärdats av en medlemsstats behöriga myndigheter ska gälla också i övriga EU- och EES-länder. 

Domar som behandlar upphandlingsprinciperna  

  • HFD 2018 ref. 60 – innebörden av de grundläggande upphandlingsprinciperna vid direktupphandling 
  • HFD 2018 ref. 14 – exempel på när det kan anses sakligt motiverat att behandla svenska och utländska leverantörer olika 
  • HFD 2015 ref. 63 – att ge information till anbudsgivare som indikerar uppgift i annat anbud strider mot likabehandlingsprincipen 
  • EU-domstolens dom C-513/99 Concordia Bus Finland Oy Ab – omständigheten att endast ett fåtal leverantörer uppfyller ett visst krav strider i sig inte mot likabehandlingsprincipen 
  • Kammarrätten i Sundsvalls dom i mål nr 1308–18 – exempel på proportionalitetsbedömning i en upphandling 
  • Kammarrätten i Göteborgs dom i mål nr 4031–16 – exempel på att en otydlig hänvisning till en standard i ett krav kan strida mot principen om öppenhet.