Kaffe, te och kakao

Kaffe och kakao framställs av bönor medan te framställs av blad. Odlingen av kaffe och kakao sker i länder närmast ekvatorn medan förädling, såsom rostning av bönor och framställning av kakaoprodukter, vanligtvis sker i Europa. Teblad både odlas och förädlas i länder närmast ekvatorn. Kaffe, te och kakao odlas främst av bönder på mindre gårdar men kan också odlas på stora industriplantager.

Skörden äger rum efter tre till fyra år från att fröna planterats. Bönorna/bladen plockas då antingen för hand eller maskinellt, för att sedan vägas och bearbetas. Det finns ingen fast bearbetningsrutin eftersom vissa bönor/blad kan säljas efter olika behandlingsgrader, men oftast innebär bearbetningen att bönorna/bladen, antingen maskinellt eller manuellt, siktas, jäses och torkas. Efter bearbetningen auktioneras och transporteras bönorna/bladen till företag i mottagarländer där de rostas, blandas och i fallet kakao vidareförädlas till exempelvis kakaopulver eller choklad. Blandningarna kan variera mycket från land till land och beroende på vilka smaker konsumenterna är vana vid och föredrar. Genom blandning kan bönornas/tebladens värde även förändras, då vissa bönor och bearbetade teblad anses vara av högre kvalitet än andra. I ett sista skede paketeras bönorna/bladen och distribueras till varumärken och detaljhandel.

Det är viktigt att understryka att det inte är möjligt att visa en exakt bild av hur leveranskedjorna ser ut, då detta skiljer sig från produkt till produkt. Illustrationen ska därför ses som en generell schematisk bild över de olika steg som ingår i leveranskedjan för kaffe, te och kakao.

De största exportörerna av kaffe, te och kakao finns i Latinamerika, Afrika och Asien. Kaffe, te och kakao växer bäst i tropiskt klimat runt ekvatorn där det är jämn temperatur och nederbörd. 
Majoriteten av världens kaffebönor härstammar från Central- och Sydamerika, Afrika söder om Sahara och Sydostasien.  Brasilien och Vietnam är de största tillverkarna och exportörerna av kaffe, följt av Colombia och Indonesien. Brasilien och Colombia producerar främst Arabica-kaffe, medan Vietnam och Indonesien producerar mestadels Robusta-kaffe som oftast återfinns i snabbkaffeblandningar på grund av dess lägre produktionskostnad. Den övervägande delen av denna kaffeproduktion exporteras till USA och Europa.

Te odlas huvudsakligen i Asien, Afrika, Sydamerika och runt Svarta havet och Kaspiska havet. De fyra största teproducerande länderna är Kina, Indien, Sri Lanka och Kenya. Tillsammans står de för 75 procent av teproduktionen i världen. 

När det gäller kakao är det Elfenbenskusten, Ghana, Indonesien, Brasilien och Ecuador som dominerar världsproduktionen. Elfenbenskusten och Ghana står för 70 procent av världsproduktionen av kakao.

Te produceras ofta i samma land där det odlas. Vad gäller den slutliga framställningen av de kaffe- och kakaoprodukter som tillhandahålls på europeisk marknad sker detta i kafferosterier och kakaoindustrier inom Europa. 

Globala händelser 2020–2024
Flertalet händelser under åren 2020–2024 har påverkat hållbarhetsrisker i leveranskedjor i stor utsträckning. Covid-19 har inneburit stora osäkerheter - och haft utbredda konsekvenser för anställda. Ökad migration har inneburit att fler migranter och flyktingar utnyttjas i leverantörsled som billig arbetskraft. Även minoriteter och urfolk utnyttjas.

Covid-19 medförde flera stora förändringar för livsmedelsproduktionen. Pandemin förde med sig svårigheter att transportera varor och få tillgång till arbetskraft och gjorde efterfrågan föränderlig. Tidiga utvärderingar av den påverkan pandemin haft på jordbrukssektorn pekar på sektorns förmåga att snabbt anpassa sig till de nya förutsättningarna och fortsätta tillhandahålla livsmedel.   Denna flexibilitet fick ändå stor påverkan på arbetstagare i leveranskedjorna. Samhällens skyddsåtgärder under pandemin påverkade arbetstagare i livsmedelssektorn, särskilt lågavlönade och migrantarbetare. Osäkerheter kring säsongsarbete och resor försämrade deras ekonomiska situation, samtidigt som brist på skyddsnät och vaccin ökade utsattheten. Arbets- och boendemiljön inom jordbruket anpassades ofta dåligt till smittskyddsbehov. Restriktionerna begränsade även möjligheten till kollektiva förhandlingar och strejker.

Ökad migration: Migrantarbetare står för en stor del av den lågavlönade arbetskraften inom livsmedelsbranschen. Risker för att dessa arbetare ska få undermåliga löner och sakna tillgång till anställningstrygghet och social trygghet förhöjs ytterligare av att de ofta anställs via rekryteringsfirmor och inte direkt av arbetsgivaren. Fiskerinäringen fortsätter, globalt sett, vara kopplad till höga risker för tvångsarbete, där migrantarbetare i synnerhet är utsatta.

Enligt Europeiska kommissionens förslag från 2022 till EU-direktiv om företags tillbörliga aktsamhet (CSDDD) identifieras jordbruk, fiske (inklusive vattenbruk), livsmedelsproduktion och partihandel med jordbruksråvaror, livsmedel och drycker som sektorer med stor påverkan och högre hållbarhetsrisker. Dessa sektorer har valts ut baserat på OECD:s sektorsspecifika riktlinjer för tillbörlig aktsamhet, som hjälper företag att hantera risker i sina leveranskedjor. CSDDD kräver att företag implementerar tillbörlig aktsamhet genom att identifiera, prioritera och åtgärda risker för negativ påverkan på mänskliga rättigheter och miljö, både i den egna verksamheten och hos leverantörer. Syftet är att stärka företagens ansvar för hållbarhet och transparens genom att säkerställa att risker förebyggs och hanteras i hela leveranskedjan.

Risker för kränkningar av mänskliga rättigheter inom kaffe-, te- och kakaoindustrin förekommer framför allt i leveranskedjans första steg för kaffe, te och kakao, samt kopplat till den bearbetning av te- och kakaoråvaran som sker i ursprungslandet för det andra steget. Riskbedömningen omfattar inte det sista steget i leveranskedjan, då det saknas tillräcklig information om specifika risker här.

Genom dagens leveranskedjor för kaffe, te och kakao skapas det mesta av slutproduktens värde på detaljhandelsnivå, efter att kaffet/teet/kakaon bearbetats av stora företag som köpt in råvarorna genom auktion. Därför får de som odlar eller skördar en väldigt liten andel av slutvarans pris i ersättning, ofta så lite som tre till sex procent för plantagearbetare och sju till tio procent för småskaliga odlare med egna gårdar.

Småskaliga odlare och plantagearbetare lever oftast i fattigdom med små möjligheter att själva ta sig in på världsmarknaden. Småskaliga bönder på mindre gårdar saknar ofta den tekniska kunskapen och de resurser som krävs för att producera högkvalitativa produkter, och därför används ineffektiva gödningsmedel och bekämpningsmedel, som i sin tur resulterar i en produkt av lägre kvalitet, och på så sätt skapas en ond cirkel av fattigdom. 

I utvecklingsländer bildar de stora plantagerna egna mikrosamhällen, där människor arbetar, äter och sover på området. Levnadsvillkoren på dessa anläggningar är undermåliga, och försämras ytterligare av trånga bostäder, dålig sanitet och begränsade kostalternativ.  

Storskalig kaffeodling odlas i regel som monokultur i solen som innebär en stor skörd, men till priset av stort behov av bekämpningsmedel, utarmning av jorden och jorderosion. Det innebär i sin tur att marken inte kan användas för att odla näringsrik mat.

Kakaoindustrin är kopplad till avskogning i Västafrika, särskilt i Elfenbenskusten och Ghana, där skog huggs ner olagligt. 

Småskaliga odlare av kaffe saknar formella samarbetsforum, vilket ytterligare försvagar deras ställning gentemot andra stora aktörer i handelskedjan.  

Risker för kränkningar av arbetstagares rättigheter inom kaffe-, te- och kakaoindustrin förekommer framför allt i leveranskedjans första steg för kaffe, te och kakao, samt kopplat till den bearbetning av te- och kakaoråvaran som sker i ursprungslandet för det andra steget. Riskbedömningen omfattar i nuläget inte det sista steget i leveranskedjan då det saknas tillräcklig information om specifika risker här.

Skuldslaveri är ett utbrett och återkommande problem på kaffe-, te- och kakaoplantager, där arbetare ofta hamnar i en tuff ekonomisk situation. På många plantager ägs marken av ett fåtal personer, och arbetskraften består vanligtvis av en permanent grupp arbetare som bor och arbetar där under svåra förhållanden. Eftersom plantagerna ofta ligger avlägset, utan lättillgängliga transportmöjligheter, har arbetarna begränsad tillgång till nödvändiga varor och tjänster. Deras enda alternativ blir att handla i plantagens egen affär, där priserna är kraftigt överprissatta. På så sätt kan hela deras lön, som ofta understiger de lagstadgade minimilönerna, snabbt gå åt till att köpa förnödenheter. I många fall räcker inte lönen för att täcka dessa grundläggande behov, vilket leder till att arbetare tvingas ta lån. Detta skapar en ond cirkel av skuldsättning, där de blir tvungna att fortsätta arbeta för att kunna betala av sina skulder. Dessutom är det inte ovanligt att familjer som en gång blivit fast i denna situation, genom att arbeta och bo på plantagen i flera generationer, hamnar i ytterligare skuld. Denna skuld kan vara en följd av höga markhyror, medicinska lån eller andra oförutsedda utgifter, som alla binder dem till plantagen på lång sikt och förhindrar dem från att bryta sig fria. 

Barnarbete på familjejordbruk och plantager är ett utpräglat problem inom kaffe- och kakaosektorn. Det är vanligt att barn tvingas hoppa av skolan för att jobba med sina föräldrar. Barnarbete förekommer oavsett prisutveckling: stigande priser på kaffe, te och kakao ger ökade incitament till utsatta familjer att inte låta sina barn gå i skolan. Samtidigt som sjunkande priser bidrar till ökad fattigdom i regioner som är beroende av odlingen, och därför måste föräldrar ta hjälp av sina barn för att få ekonomin att gå ihop. Barn till arbetstagare som lever i fattigdom får ingen möjlighet till vidareutbildning, och fastnar därför i en ond cirkel där fattigdom och barnarbete består under flera generationer. Endast i Elfenbenskusten och Ghana, världens två största länder inom kakaoodling, finns cirka 2,1 miljoner barnarbetare på kakaoplantager. 

Inom teindustrin utgör kvinnorna majoriteten av arbetarna  – arbetskraften kan bestå av så mycket som 50–80 procent kvinnor. Diskriminering av kvinnor, exempelvis i form av lägre löner, sexuella trakasserier, bristande hälsovård och färre befordringsmöjligheter, är vanligt inom leveranskedjan för te.  Kvinnorna jobbar ofta med plockningen, medan män jobbar med bearbetningen av tebladen. I genomsnitt tjänar män, som utför andra uppgifter än just plockning, nästan dubbelt så hög timlön än kvinnor som plockar på plantagerna. Dessa påtvingade begränsningar i arbetsuppgifter för kvinnliga arbetstagare inom teindustrin försämrar de redan låga lönerna. Det leder till att kvinnor måste skaffa sig ytterligare en inkomstkälla för att kunna försörja sig, vilket kan tvinga kvinnor in i prostitution. 

Ett utbrett problem inom kaffe-, te- och kakaosektorn är att många plantagearbetare går miste om grundläggande sociala rättigheter, främst på grund av att de arbetar utan formella anställningsavtal. Plantageägare lockar ofta med högre löner i utbyte mot svart arbetskraft, vilket innebär att arbetarna exploateras och berövas rätten till lagstadgade förmåner som arbetslöshetsersättning, semesterlön och ersättning för övertid. I den brasilianska delstaten Minas Gerais, där hälften av landets kaffe produceras, uppskattas att omkring 50 procent av plantagearbetarna saknar avtal. Men även de som har anställningsavtal är inte nödvändigtvis skyddade – enligt uppskattningar får upp till 40 procent av dessa arbetare sina rättigheter kränkta. Situationen förvärras av att många arbetare saknar kunskap om sina rättigheter eller är analfabeter, vilket gör att de ibland skriver under avtal som kränker deras rättigheter utan att förstå innebörden. 

Föreningsfriheten i stora produktionsländer för kaffe, te och kakao, som till exempel Brasilien, Indien och Ghana är kraftigt begränsad. 

Under 2022 antog FN:s generalförsamling en resolution om att rätten till ren miljö och ett hälsosamt klimat är en mänsklig rättighet. 

Risker för negativ miljöpåverkan inom kaffe-, te- och kakaoindustrin finns framför allt i leveranskedjans inledande steg. Negativ miljöpåverkan sker både i odlingen och vid transporter till uppsamlingsställen där första bearbetning av råvaran sker. Riskbedömningen omfattar i nuläget inte det sista steget i leveranskedjan då det saknas tillräcklig information här.

Enligt WWF:s rapport är klimatavtrycket för ett kilo kaffe i genomsnitt cirka 15 kilo koldioxidekvivalenter, vilket gör kaffe till en av de mest klimatintensiva vegetabiliska dryckerna. En stor del av påverkan uppstår under odlingsfasen, särskilt i konventionella system där konstgödsel och bekämpningsmedel används i hög grad. Detta påverkar både klimatet och den biologiska mångfalden negativt, samtidigt som vattenförbrukningen vid bönornas bearbetning också är hög. Ekologiska och certifierade odlingssystem, särskilt de som tillämpar skuggodling, kan däremot bidra till minskade utsläpp, ökat kolinlagring och skydd av ekosystem. 

Kaffe, te och kakao odlas ofta i ekologiskt känsliga och biologiskt värdefulla områden, eftersom växterna kräver specifika klimatförhållanden för att kunna växa. Många utvecklingsländer är starkt beroende av exportinkomster från dessa grödor, vilket har lett till att de odlas storskaligt och ofta i monokulturer – det vill säga att man odlar en enda växtsort på stora arealer. Denna typ av odlingssystem bidrar till att den biologiska mångfalden minskar, eftersom naturliga livsmiljöer trängs undan. Monokulturer innebär också att skog ofta avverkas, vilket leder till att plantorna exponeras mer för direkt solljus och torka. För att kompensera för detta krävs stora mängder bevattning. Dessutom används konstgödsel i stor utsträckning, vilket innebär att överskott av näringsämnen som kväve och fosfor riskerar att rinna ut i närliggande vattendrag. Det kan orsaka övergödning och igenväxning av sjöar och vattensystem, med negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden även där. 

Användningen av kemiska bekämpningsmedel sker i olika grad beroende på land och typ av produktion. I Brasilien och Costa Rica bedöms kommersiella plantager använda större mängder kemiska bekämpningsmedel jämfört med småbrukare. När kemiska bekämpningsmedel används sker det oftast i större utsträckning än nödvändigt. Det rör sig då om herbicider mot ogräs, insekticider mot skadedjur och fungicider mot svampsjukdomar. Det förstör balansen i odlingssystemen och kan resultera i att insekter och ogräs blir mer motståndskraftiga mot gifterna över tid. Rester av kemiska bekämpningsmedel i vattendrag och växtnäringsläckage som riskerar att förorena dricksvatten, är också ett stort problem. 

Storskalig kaffeodling kan involvera bekämpnings- och gödningsmedel som kan avge ammoniak och andra gaser till luften. 

Det mesta av kaffet odlas i länder och regioner som har vattenbrist. I konventionell kaffeodling krävs 140 liter vatten för att tillverka en liter kaffe.

Rester av kemiska bekämpningsmedel i vattendrag och växtnäringsläckage som riskerar att förorena dricksvatten, är ett stort problem i till exempel storskalig kaffeodling i Brasilien.  

Risker för korruption inom kaffe-, te- och kakaoindustrin förekommer främst i samband med uppköp från odling och vid första bearbetning av råvaran. Sista ledet sker i allmänhet i länder med generellt lägre korruptionsrisker, varför riskerna är lägre.

Korruption anses vara utbrett i de länder där kaffe, te och kakao odlas och bearbetas. I Transparency Internationals Corruption Perceptions Index rankas flera länder i leveranskedjan lågt, vilket innebär hög risk för korruption. Korruption inom kaffe- te och kakaosektorn återfinns främst i form av att stora företag och regulatoriska organ utnyttjar arbetare och kringgår lagstiftning, i fråga om minimilöner och grundläggande arbetsvillkor. Nedan ges exempel från specifika länder och industrier, men dessa är att betrakta som typiska för ett generellt problem för kaffe-, te- och kakaoproducerande länder. Avsaknaden av transparens på statlig nivå leder till missbruk av offentliga medel. Åtgärder mot korruption implementeras endast delvis på mikronivå, vanligtvis efter ett maktskifte.

Korruption och bristande transparens är vanliga problem inom kakaosektorn i Västafrika, särskilt i Ghana och Elfenbenskusten. I Ghana fastställs ett fast "farmgate price" varje år av Ghana Cocoa Board (COCOBOD) för att skydda bönder från fluktuerande marknadspriser. Trots detta förekommer ofta oregelbunden och korrupt fördelning av resurser som gödsel och bekämpningsmedel. Ibland når inte leveranser fram till odlarna, utan smugglas i stället till grannländer för att säljas till högre priser. Ett nyligt beslag i Elfenbenskusten, där 33 lastbilar med smugglade kakaobönor konfiskerades, belyser dessa problemet.

I Västbengalen får arbetare på teplantager inte ta del av de förmåner som de har rätt till, som gratis skolgång, medicinska förmåner, subventionerade matransoner och dricksvatten. I stället överför plantageägarna dessa förmåner till landets regering som mutor.

Livsmedel med lång hållbarhet som producerats i Asien, Amerika, Afrika men även länderna runt Medelhavet går vanligen med sjöfrakt. Sjötransportsektorn är den näst mest korrumperade industrisektorn i världen. Korruption är vanligt i flera asiatiska länder där regler, lagar och byråkrati gör att import och export är tidskrävande, ineffektiv och kostsamt om företag inte mutar tjänstemän.