Kaffe, te och kakao

Det är viktigt att understryka att det inte är möjligt att visa en exakt bild av hur leveranskedjorna ser ut, då detta skiljer sig från produkt till produkt. Illustrationen ska därför ses som en generell schematisk bild över de olika steg som ingår i leveranskedjan för kaffe, te och kakao.

Kaffe och kakao framställs av bönor medan te framställs av blad. Odlingen av kaffe och kakao sker i länder närmast ekvatorn medan förädling, såsom rostning av bönor och framställning av kakaoprodukter, vanligtvis sker i Europa. Teblad både odlas och förädlas i länder närmast ekvatorn. Kaffe, te och kakao planteras av bönder på mindre gårdar men kan också odlas på stora industriplantager.

Skörden äger rum efter 3–4 år från att fröna planterats. Bönorna/bladen plockas då antingen för hand eller maskinellt, för att sedan vägas och bearbetas. Det finns ingen fast bearbetningsrutin eftersom vissa bönor/blad kan säljas efter olika behandlingsgrader, men oftast innebär bearbetningen att bönorna/bladen, antingen maskinellt eller manuellt, siktas, jäses och torkas. Efter bearbetningen auktioneras och transporteras bönorna/bladen till företag i mottagarländer där de rostas, blandas och i fallet kakao vidareförädlas till exempelvis kakaopulver eller choklad. Blandningarna kan variera starkt från land till land och beroende på vilka smaker konsumenterna är vana vid och föredrar. Genom blandning kan bönornas/tebladens värde även förändras, då vissa bönor och bearbetade teblad anses vara av högre kvalitet än andra.  I ett sista skede paketeras bönorna/bladen och distribueras till varumärken och detaljhandel.

De största exportörerna av kaffe, te och kakao finns i Latinamerika, Afrika och Asien. Kaffe, te och kakao växer bäst i tropiskt klimat runt ekvatorn där det är jämn temperatur och nederbörd.

Majoriteten av världens kaffebönor härstammar från Central- och Sydamerika, Afrika söder om Sahara och Sydostasien.  Brasilien och Vietnam är de största tillverkarna och exportörerna av kaffe, följt av Colombia och Indonesien. Brasilien och Colombia producerar främst Arabica-kaffe, medan Vietnam och Indonesien producerar mestadels Robusta-kaffe som oftast återfinns i snabbkaffeblandningar på grund av dess lägre produktionskostnad. Den övervägande delen av denna kaffeproduktion exporteras till USA och Europa, med USA och Tyskland som de två främsta importörerna av kaffe.

Te odlas huvudsakligen i Asien, Afrika, Sydamerika och runt Svarta havet och Kaspiska havet. De fyra största teproducerande länderna idag är Kina, Indien, Sri Lanka och Kenya. Tillsammans står de för 75 procent av teproduktionen i världen.

När det gäller kakao är det Elfenbenskusten, Ghana, Indonesien, Brasilien och Ecuador som dominerar världsproduktionen. Elfenbenskusten och Ghana står tillsammans för 70 procent av världsproduktionen av kakao.

Te produceras ofta i samma land där det odlas. Vad gäller den slutliga framställningen av de kaffe- och kakaoprodukter som tillhandahålls på europeisk marknad (inklusive Sverige) sker detta i kafferosterier och kakaoindustrier inom Europa.

Globala händelser 2020–2022

Flertalet globala händelser under åren 2020–2022 har påverkat hållbarhetsrisker i leveranskedjor i stor utsträckning. Covid-19 har inneburit stora osäkerheter - och därmed också haft konsekvenser för anställda. Ökad migration har inneburit att fler migranter och flyktingar utnyttjas i leverantörsled som billig arbetskraft. Även minoriteter och ursprungsbefolkningar utnyttjas. Rysslands invasion av Ukraina har haft en påverkan på leveranskedjan med anledning av de sanktioner och begränsningar i handel kriget medfört med Ryssland respektive Ukraina.

Covid-19 medförde flera omfattande förändringar för livsmedelsproduktionen. Pandemin förde med sig svårigheter att transportera varor och få tillgång till arbetskraft och gjorde efterfrågan väldigt föränderlig. Tidiga utvärderingar av vilken påverkan som pandemin haft på jordbrukssektorn pekar dock på jordbrukssektorns förmåga att snabbt anpassa sig till de nya förutsättningarna och fortsätta tillhandahålla livsmedel. Denna flexibilitet fick dock också stor påverkan på arbetstagare i leveranskedjorna.

Samhällens skyddsåtgärder, såsom inskränkningar i rörelsefriheten, påverkade arbetstagare i livsmedelssektorn, inte minst de i arbetsintensiv livsmedelsproduktion. Osäkerhet uppstod exempelvis om huruvida säsongsarbetare skulle få arbete, eller kunna ta sig till arbetet. Lågutbildad och lågavlönad arbetskraft hamnade därmed i ett än mer utsatt ekonomiskt läge under pandemin. Migrantarbetare, en redan marginaliserad grupp, blev särskilt utsatta av brist på arbete men också bristen på skyddsnät och tillgång till vaccin. Arbetsmiljön inom jordbruksnäringen anpassade sig i många fall dåligt till behovet att skydda arbetstagare från smitta, både i arbetsmiljön och boendemiljön. Pandemins restriktioner medförde också begränsningar i möjligheten att utöva rättigheter till kollektiva förhandlingar och strejker.

Påverkan på andra delar av leveranskedjan: Livsmedelsförädlingen påverkades under själva pandemin, exempelvis på grund av regler kring säkerhetsavstånd och ändrade hygienkrav som ledde till högre sjukfrånvaro. Logistikledet påverkades i vissa delar; sjötransporten påverkades mycket litet medan lufttransporter såg kraftiga störningar. Covid-19 förstärkte också temporärt den globala osäkerheten kring livsmedelsförsörjning som framför allt fattigare delar av världen drabbas av, på grund av hamstrande och panikinköp samt ändrade inköpsmönster.

Ökad migration: Migrantarbetare står för en stor del av den lågavlönade arbetskraften inom livsmedelsbranschen. Risker för att dessa arbetare ska få undermåliga löner och sakna tillgång till anställningstrygghet och social trygghet förhöjs ytterligare av att de ofta anställs via rekryteringsfirmor och inte direkt av arbetsgivaren. ,  Villkoren för arbetstagare inom jordbruksnäringen och livsmedelsbearbetningsindustrin har i många fall visat sig lida stora brister gällande till exempel arbetsmiljön och sanitet och säkerhet i de bostäder som tillhandahålls. Studier av den europeiska livsmedelsbearbetningsindustrin har också funnit att hyran för denna ofta undermåliga inkvartering dras av lönen och att boendevillkoren sätter arbetstagarna i en större beroendeställning till arbetsgivaren. Det är vanligt förekommande att arbetare erbjuds arbete som registrerad ”egenföretagare” och att arbetsgivaren därmed undgår att betala sociala avgifter mm. På det hela taget utsätts en stor del av migrantarbetarna inom EU:s livsmedelsbearbetning för osäkra och ohälsosamma levnadsvillkor. Arbetsmiljörisker inkluderar halk- och fallskador, men även negativa psykologiska konsekvenser kopplade till arbete under extrem tidspress och med väldigt repetitiva arbetsuppgifter. 

Det kan noteras att i den europeiska kommissionens förslag (2022)  till EU-direktiv om företags tillbörliga aktsamhet, anses sektorerna jordbruk, fiske (inklusive vattenbruk), tillverkning av livsmedel och partihandel med jordbruksråvaror, livsmedel och drycker ha stor påverkan. Detta indikerar att högre hållbarhetsrisker är förknippade med dessa sektorer. De sektorer som anges i EU-direktivet utgår från OECD:s sektorsspecifika riktlinjer för tillbörlig aktsamhet, vilka har utvecklats för ett antal sektorer och deras leveranskedjor, inklusive jordbrukssektorn.

Risker för kränkningar av mänskliga rättigheter inom kaffe-, te- och kakaoindustrin förekommer framför allt i leveranskedjans första steg för kaffe, te och kakao, samt kopplat till den bearbetning av te- och kakaoråvaran som sker i ursprungslandet för det andra steget. Riskbedömningen omfattar inte det sista steget i leveranskedjan, då det saknas tillräcklig information om specifika risker här.

Skuldslaveri är ett återkommande problem på kaffe-, te- och kakaoplantager. Det är inte ovanligt att ett fåtal personer äger plantagerna, där det finns en permanent arbetskraft som både jobbar och är bosatta där. På grund av långa arbetstider och brist på transport har arbetarna ingen möjlighet att lämna plantagen för att få tag på nödvändigheter, och därför är deras enda alternativ att köpa det de behöver i markägarnas affärer som finns på plantagen. Varorna i plantageaffären är ofta överprisade, varför hela arbetarnas lön, som ofta är lägre än ländernas föreskrivna minimilöner, kan gå åt till att inhandla förnödenheter i affären. Ibland räcker inte lönen till, vilket leder till att arbetare skuldsätter sig och blir därför tvingade till att arbeta för att kunna betala av sina skulder. Det är vanligt att familjer, som utgör en del av den permanenta arbetskraften, arbetar och bor på plantagen i flera generationer, och på så sätt hamnar i skuld på grund av kostnaderna för markhyra eller ränta på lån till akutsjukvård.

Inom teindustrin utgör kvinnorna majoriteten av arbetarna på de kommersiella plantagerna – arbetskraften kan bestå av så mycket som 50–80 procent kvinnor. Diskriminering av kvinnor, exempelvis i form av lägre löner, sexuella trakasserier, bristande hälsovård och färre befordringsmöjligheter, är vanligt inom leveranskedjan för te. Kvinnorna jobbar ofta med plockningen, medan män i stället jobbar med bearbetningen av tebladen. I genomsnitt tjänar män, som utför andra uppgifter än just plockning, nästan dubbelt så hög timlön än kvinnor som plockar på plantagerna. Dessa påtvingade arbetsuppgiftsbegränsningar för kvinnliga arbetstagare inom teindustrin försämrar de redan låga lönerna som finns i industrin. Det leder till att kvinnor måste skaffa sig ytterligare en inkomstkälla för att kunna försörja sig, vilket kan tvinga kvinnor in i prostitution.

Genom dagens leveranskedjor för kaffe, te och kakao skapas det mesta av slutproduktens värde på detaljhandelsnivå, efter att kaffet/teet/kakaon bearbetats av stora företag som köpt in råvarorna genom auktion. Därför får de som odlar eller skördar en väldigt liten andel av slutvarans pris i ersättning, ofta så lite som 3–6 procent för plantagearbetare och 7–10 procent för småskaliga odlare med egna gårdar.

Småskaliga odlare och plantagearbetare lever oftast i fattigdom med små möjligheter att själva ta sig in på världsmarknaden. Småskaliga bönder på mindre gårdar saknar ofta den tekniska kunskapen och de insatser som krävs för att producera högkvalitativa produkter, och därför används ineffektiva gödningsmedel och bekämpningsmedel, som i sin tur resulterar i en produkt av lägre kvalitet, och på så sätt skapas en ond cirkel av fattigdom. Dessutom saknar småägare formella samarbetsforum, vilket förstärker deras underläge gentemot stora varumärken. Inom utvecklingsländer bildar de stora plantagerna egna mikrosamhällen, där människor arbetar, äter och sover på området. Levnadsvillkoren på dessa anläggningar är undermåliga, och försämras ytterligare av trånga bostäder, dåliga hygienförhållanden och begränsade kostalternativ.

Barnarbete på familjejordbruk och plantager är ett utpräglat problem inom kaffe- och kakaosektorn. Det är vanligt att barn tvingas hoppa av skolan för att jobba på gårdar eller plantager med sina föräldrar. Barnarbete förekommer oavsett prisutveckling: stigande priser på kaffe, te och kakao ger ökade incitament till utsatta familjer att tvinga sina barn ur skolan och skicka dem till gårdar eller plantager, samtidigt som sjunkande priser bidrar till ökad fattigdom i regioner som är beroende av odlingen, och därför måste föräldrar ta hjälp av sina barn för att få ekonomin att gå ihop. Barn till arbetstagare som lever i fattigdom får därför ingen möjlighet till vidareutbildning, och fastnar i en ond cirkel, där fattigdom och barnarbete består under flera generationer. Bara i Elfenbenskusten och Ghana, världens två största länder inom kakaoodling, finns cirka 2,1 miljoner barnarbetare på kakaoplantager.

Risker för kränkningar av arbetstagares rättigheter inom kaffe-, te- och kakaoindustrin förekommer framför allt i leveranskedjans första steg för kaffe, te och kakao, samt kopplat till den bearbetning av te- och kakaoråvaran som sker i ursprungslandet för det andra steget. Riskbedömningen omfattar i nuläget inte det sista steget i leveranskedjan då det saknas tillräcklig information om specifika risker här.

Skuldslaveri är ett återkommande problem på kaffe-, te- och kakaoplantager. Det är inte ovanligt att ett fåtal personer äger plantagerna, där det finns permanent arbetskraft som både jobbar och är bosatta. På grund av långa arbetstider och brist på transport har arbetarna ingen möjlighet att lämna plantagen för att få tag på förnödenheter. Deras enda alternativ är att köpa det de behöver i markägarnas affärer som finns på plantagen. Varorna i plantageaffären är ofta överprisade. Hela arbetarnas lön, som är lägre än ländernas föreskrivna minimilöner, kan gå åt till att inhandla förnödenheter i affären. Ibland räcker inte lönen till, vilket leder till att arbetare skuldsätter sig och blir tvingade till att arbeta för att kunna betala av sina skulder. Det är vanligt att familjer, som utgör en del av den permanenta arbetskraften, arbetar och bor på plantagen i flera generationer. På så sätt hamnar de i skuld på grund av kostnaderna för markhyra eller ränta på lån till akutsjukvård.

Barnarbete på familjejordbruk och plantager är ett utpräglat problem inom kaffe- och kakaosektorn. Det är vanligt att barn tvingas hoppa av skolan för att jobba på gårdar eller plantager med sina föräldrar. Barnarbete förekommer oavsett prisutveckling: stigande priser på kaffe, te och kakao ger ökade incitament till utsatta familjer att inte låta sina barn gå i skolan utan i stället skicka dem till gårdar eller plantager. Samtidigt som sjunkande priser bidrar till ökad fattigdom i regioner som är beroende av odlingen, och därför måste föräldrar ta hjälp av sina barn för att få ekonomin att gå ihop. Barn till arbetstagare som lever i fattigdom får ingen möjlighet till vidareutbildning, och fastnar därför i en ond cirkel där fattigdom och barnarbete består under flera generationer. Endast i Elfenbenskusten och Ghana, världens två största länder inom kakaoodling, finns cirka 2,1 miljoner barnarbetare på kakaoplantager.

Inom teindustrin utgör kvinnorna majoriteten av arbetarna på de kommersiella plantagerna – arbetskraften kan bestå av så mycket som 50–80 procent kvinnor. Diskriminering av kvinnor, exempelvis i form av lägre löner, sexuella trakasserier, bristande hälsovård och färre befordringsmöjligheter, är vanligt inom leveranskedjan för te. Kvinnorna jobbar ofta med plockningen, medan män i stället jobbar med bearbetningen av tebladen. I genomsnitt tjänar män, som utför andra uppgifter än just plockning, nästan dubbelt så hög timlön än kvinnor som plockar på plantagerna. Dessa påtvingade begränsningar i arbetsuppgifter för kvinnliga arbetstagare inom teindustrin försämrar de redan låga lönerna som finns i industrin. Det leder till att kvinnor måste skaffa sig ytterligare en inkomstkälla för att kunna försörja sig, vilket kan tvinga kvinnor in i prostitution.

Ett utbrett problem inom kaffe- te- och kakaosektorn är att plantagearbetare går miste om grundläggande sociala rättigheter. Detta på grund av att många plantagearbetare jobbar utan anställningsavtal. Plantageägare erbjuder ofta högre lön i utbyte mot svart arbetskraft. Det leder till att arbetarna exploateras och berövas rätten att ta del av sociala fördelar som de är berättigade till enligt lag, såsom arbetslöshetsersättning, semesterersättning och övertidsersättning. I den brasilianska staten Minas Gerais, där hälften av Brasiliens kaffe produceras, jobbar 50 procent av plantagearbetarna utan avtal. Samtidigt är inte ett anställningsavtal heller en garant. Bland de brasilianska kaffeplantagearbetare som ingått anställningsavtal beräknas 40 procent få rättigheter kränkta. Arbetare kan inte göra sina rättigheter gällande eftersom de ofta saknar kunskap om sina rättigheter. Det händer även att arbetare skriver på kränkande avtal utan att veta att de efterger sina rättigheter, då de varken kan skriva eller läsa.

Risker för negativ miljöpåverkan inom kaffe-, te- och kakaoindustrin finns framför allt i leveranskedjans inledande steg för kaffe, te och kakao. Negativ miljöpåverkan sker både i odlingen och vid transporter till uppsamlingsställen där första bearbetning av råvaran sker. Riskbedömningen omfattar i nuläget inte det sista steget i leveranskedjan då det saknas tillräcklig information här.

Produktionskedjan för framför allt kaffe och kakao innefattar ofta en stor mängd mellanhänder som finns utspridda runtom i världen, vilket innebär omfattande bränsleförbrukning i samband med transport och behandling av bönor eller blad som bidrar till utsläpp av växthusgaser. Dessutom har tillverkningen av konstgödselkväve betydande klimatpåverkan, eftersom den är väldigt energikrävande och orsakar utsläpp av lustgas.

På grund av kaffeplantans, tebuskens och kakaoträdets klimatmässiga behov, odlas de ofta på ekologiskt känsliga och värdefulla områden. Många utvecklingsländer är beroende av exporten av kaffe, te och kakao. Därför odlas dessa ofta i monokultur, det vill säga ett system för odling av jordbruksgrödor där man bara odlar ett växtslag åt gången. Det i sin tur orsakar förlust av biologisk mångfald. Monokultur är även problematisk eftersom avverkningen av träd leder till att grödorna är mer exponerade för sol och torka, som måste åtgärdas genom ökad vattenanvändning.  Konstgödsel används i betydande mängder på odlingar. Överskott av kväve och fosfor förorenar vattendragen, med övergödning och igenväxning som följd. Det riskerar att påverka den biologiska mångfalden.

Användningen av kemiska bekämpningsmedel sker i olika grad beroende på land och typ av produktion. I Brasilien och Costa Rica bedöms kommersiella plantager använda större mängder kemiska bekämpningsmedel jämfört med småbrukare. När kemiska bekämpningsmedel används sker det oftast i större utsträckning än nödvändigt. Det rör sig då om herbicider mot ogräs, insekticider mot skadedjur och fungicider mot svampsjukdomar.  Det förstör balansen i odlingssystemen och kan resultera i att insekter och ogräs blir mer motståndskraftiga mot gifterna över tid. Rester av kemiska bekämpningsmedel i vattendrag och växtnäringsläckage som riskerar att förorena dricksvatten, är också ett stort problem.

Risker för förekomst av korruption inom kaffe-, te- och kakaoindustrin förekommer främst i samband med uppköp från odling och vid första bearbetning av råvaran. Sista ledet sker i allmänhet i länder med generellt lägre korruptionsrisker, varför riskerna är lägre.

Korruption anses vara utbrett i de länder där kaffe, te och kakao odlas och bearbetas. I Transparency Internationals Corruption Perceptions Index rankas flera länder lågt, vilket innebär hög risk för korruption. Till exempel är Kina rankad 65, Ghana 72 och Indien 85 av 180 länder. Vietnam är rankad 77, Colombia 91, Brasilien 94, Elfenbenskusten 99, Sri Lanka och Ecuador 101, Indonesien 110 och Kenya 123.

Korruption inom kaffe- te och kakaosektorn återfinns främst i form av att stora företag och regulatoriska organ utnyttjar arbetare och kringgår lagstiftning, i fråga om minimilöner och grundläggande arbetsvillkor. Nedan ges exempel från vissa specifika länder och industrier, men dessa är att betrakta som typiska för ett bredare generellt problem för kaffe-, te- och kakaoproducerande länder. Avsaknaden av transparens på statlig nivå leder till missbruk av offentliga medel. Åtgärder mot korruption implementeras endast delvis på mikronivå, vanligtvis efter ett maktskifte.

I Ghana betalas kakaoodlare årligen ett fast pris, så kallat ”farmgate price”, i oktober precis innan starten på kakaosäsongen. Priset fastställs av The Ghana Cocoa Board (”COCOBOD”) i syfte att skydda odlarna från de fluktuerande priserna på världsmarknaden. COCOBOD är en regeringskontrollerad institution som, genom sin kontroll över den ghananska kakaoproduktionen, utgör världens andra största kakaoproducent. COCOBOD kontrollerar även fördelningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel mellan kakaoodlare. Fördelningen sker dock oftast oregelbundet och godtyckligt, och är inte sällan föremål för korruption och politisk inblandning. I vissa fall får odlarna aldrig ta emot några leveranser, som i stället smugglas till grannländerna.

I juli 2017 utfärdade COCOBODs nya ordförande ett uttalande enligt vilket ett stort antal avtal hade upphandlats inom ramen för institutionens kakaovägsprojekt. Flera av dessa avtal hade tilldelats offentliga tjänstemän till kostnader som var högre än vad institutionen hade råd med. Minst 30 av de 230 tilldelade projekten kunde inte spåras till någon ort eller kommun.

I Västbengalen får arbetare på stora teplantager inte ta del av de förmåner som de har rätt till, såsom gratis skolgång, medicinska förmåner, subventionerade matransoner och dricksvatten. I stället överför plantageägarna dessa förmåner till landets regering som mutor.

Livsmedel med lång hållbarhet som producerats i Asien, Amerika, Afrika men även länderna runt Medelhavet går vanligen med sjöfrakt. Sjötransportsektorn är den näst mest korrumperade industrisektorn i världen. Korruption är vanligt i flera asiatiska länder där regler, lagar och byråkrati gör att import och export är tidskrävande, ineffektiv och kostsamt om företag inte mutar tjänstemän.