Start
Människor promenerar på en gata med gamla färgglada hus i Edinburgh.

Framgångsrika Skottland – så lyckas de med sysselsättningskrav

Publicerad 26 november 2020
  • Sysselsättning

I Skottland görs drygt två tredjedelar av alla stora upphandlingar med sysselsättningskrav. Kraven har funnits med i många år, långt innan den nya EU-lagstiftningen.

Skottland är ett av länderna som det EU-finansierade projektet “Sysselsättning genom offentlig upphandling” besökte i syfte att inspireras och lära av. Regionen har under lång tid jobbat med sysselsättningskrav i stora upphandlingar och hade många insikter att dela med sig av. 

Redan 2008 började Skottland ställa sociala krav i sina upphandlingar. Kraven ställdes för att öka möjligheterna till praktik och arbete för människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

 Startskottet kom ur ett missnöje med hur de offentliga upphandlingarna fungerade. Detta ledde till ett reformarbete – Procurement Reform (Scotland) Act 2014 – baserat på en strategi för ökad tillväxt i hela Skottland genom förbättrad upphandlingspraktik. 

För att uppnå visionen om ökad tillväxt har elva mål tagits fram, som pekar mot en hållbar utveckling. Reformen har i grunden transformerat den skotska offentliga upphandlingen.

– Det är nationella strukturer som driver på sysselsättningskrav i upphandling i Skottland. De har med medvetna nationella beslut och bildandet av supportorganisationer med statlig finansiering skapat mycket goda förutsättningar att öka sysselsättningen. Skottland är ett föredöme på området, säger Patrick Amofah, hållbarhetsspecialist på Upphandlingsmyndigheten och projektledare för projektet ”Sysselsättning genom offentlig upphandling”.

 Kvalitet och hållbarhet i fokus

Reformen har inneburit att fokus för upphandling har flyttats från lägst kostnad till hur man kan få mest värde för pengarna i förhållande till kvalitet och hållbarhet. Resultatet har blivit att alla offentliga organisationer numera måste ta hänsyn till ökad ekonomisk, social och miljömässig välfärd i alla sina upphandlingar. Dessutom ska de överväga hur de kan involvera små och medelstora företag och sociala företag.

Riktlinjen är att alla offentliga organisationer med inköp över fem miljoner pund ska upprätta en upphandlingsstrategi och publicera en årsrapport. Årsrapporten ska redovisa hur strategin och pengarna för inköpen har bidragit till de övergripande skotska målen och visionen. Det finns även mätbara indikatorer framtagna på skotsk nationell nivå för att kunna följa hur väl de upphandlande organisationerna följer riktlinjerna.

 Sociala företag har en allt viktigare roll

Under de tio år som transformationsarbetet pågått har lagstiftning, policyer och stödfunktioner varit inriktade på att skapa ett nära samarbete mellan offentlig sektor, näringsliv och det som i Skottland kallas den tredje sektorn och består av sociala företag. Ett av målen har nämligen varit att stötta den tredje sektorn för att ge dessa företag en större roll i samhället.

En av de stödfunktioner som har inrättats är organisationen Partnership for Procurement. Dit kan sociala företag vända sig för att få hjälp att utvecklas mer professionellt och öka sin kunskap om hur de kan delta i offentliga upphandlingar och vinna kontrakt.  Att funktionen finns har lett till att den tredje sektorn vuxit och nu är en självklar del i samhället och den offentliga affären.

Leverantören engageras i lösningen

I den skotska modellen för sociala krav i upphandling bidrar leverantören i allra högsta grad med lösningen till samhällsutmaningarna. Det börjar med att den upphandlande organisationer i upphandlingen beskriver vilka utmaningar och mål som finns i kommunen. 

I anbudet anger sedan anbudslämnaren hur de kan bidra för att lösa utmaningen och uppnå målen. Det kan till exempel handla om kortare eller längre anställningar eller praktik för utvalda grupper, att ge medborgaren utökad service eller att bidra till utbildningssystemet och ökad kompetensutveckling på olika sätt. 

– Det här är ett intressant sätt att involvera den privata sektorn. Genom att leverantören själv får säga hur de kan bidra kommer kravet inte från den upphandlande organisationen utan leverantören bedömer själv vad som är en bra och möjlig väg att gå, säger Patrik Amofah. 

Den anbudslämnare som vinner kontraktet får sedan skriva under sitt eget förslag och följs upp på det. Om leverantören inte uppfyller överenskommelsen utgår ett vite.

– Det blir ett tydligt ägarskap kring gemensamma mål och det är påtagligt att hållbarhetstanken är levande i alla sektorer. Men det här kräver förstås också att den upphandlande organisationen är väldigt tydlig med vad man vill uppnå, det vill säga kan förklara vilka utmaningar och mål som finns, avslutar Patrick Amofah.