Medicinteknisk utrustning

Medicinteknikbranschen kännetecknas av en komplex och global leveranskedja med många aktörer och underleverantörer som samverkar över landsgränser. Det är viktigt att understryka att det inte är möjligt att visa en exakt bild av hur leveranskedjorna ser ut, då detta skiljer sig från produkt till produkt. Illustrationen ska därför ses som en generell schematisk bild över de olika steg som ingår i leveranskedjan för medicinteknisk utrustning.

Beroende på vilka produkter som används kan leveranskedjan se mycket olika ut. Det första steget är utvinning av råmaterial som exempelvis kan bestå av råolja, mineraler och metaller. Nästa steg är att råmaterialet bearbetas, till exempel råolja som blir kemikalier och sen plast, mineraler som blir metaller och sedan elektriska komponenter. Sist sker sluttillverkning, det vill säga produktion av medicinteknisk utrustning av olika slag. Mellan varje led sker transport av materialet mellan olika länder där produktionen av de olika komponenterna sker.

De huvudsakliga råmaterialen vid tillverkning av medicinteknisk utrusning är råolja, metall och mineraler. Kännedomen om ursprunget av de råmaterial som används i tillverkning av medicinteknik kan vara bristfällig även bland företag som tillverkar utrustningen. Slutmontering sker i stor utsträckning i företagets egna anläggningar, huvudsakligen i USA, Kina och EU, och kännedomen om de senare delarna av leveranskedjan är därför ofta större. Den information som här redovisas om råvarornas ursprung är därför i huvudsak baserad på generell information.

Råolja är den huvudsakliga råvaran vid plasttillverkning och USA, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Ryssland är de största exportörerna.  

Utvinning av mineraler och metaller till elektroniska komponenter sker oftast i högriskländer som Kina, Demokratiska republiken Kongo, Centralafrikanska Republiken, Myanmar och Colombia samt länder i Sydamerika.   

Världsproduktionen av järnmalm domineras av två länder: Australien och Brasilien.  Utöver dessa kan nämnas Sydafrika och Indien. Stålproduktionen sker till stor del i Kina, Indien, Japan, USA och Ryssland. 

Bauxit är en typ av aluminiumhaltig malm och en av de främsta källorna till aluminium i världen. Guinea är världens största producent av bauxit, följt av Australien. Kina är den överlägset största producenten av aluminium, följt av Ryssland och Kanada. 

Koppar är en av de mest använda metallerna globalt och nästan en tredjedel kommer från Chile. Andra producenter är Peru och USA. 

Plast är olika syntetiska material gjorda av en kombination av olika kemikalier. Över 13 000 kemikalier används vid plasttillverkning och 99 procent av råmaterialet är fossilt, såsom råolja, naturgas och kol.  Världens största kemikalie- och plastexportörer är Kina, Tyskland, USA, Italien och Frankrike.  

Kina, Hongkong, Taiwan och USA är ledande i produktionen av elektronik globalt. Kina står för 25 procent av all elektronikexport. 

Slutmonteringen av medicinteknisk utrustning sker till stor del i USA, men även i Kina, Japan och i ett stort antal länder i EU, till exempel Tyskland,  Nederländerna, Schweiz och i Sverige. 

Globala händelser 2020–2024

Globala händelser under åren 2020–2024 har påverkat hållbarhetsrisker i leveranskedjor i stor utsträckning. Covid-19 har inneburit stora osäkerheter och haft utbredda konsekvenser för anställda. Ökad migration har inneburit att fler migranter och flyktingar utnyttjas i leverantörsled som billig arbetskraft. Även minoriteter och urfolk utnyttjas. Rysslands invasion av Ukraina har haft en påverkan på leveranskedjan med anledning av de sanktioner och begränsningar i handel kriget medfört.

Covid-19 medförde förhöjda risker för arbetstagare världen över, i synnerhet för sårbara grupper som migrantarbetare. Arbetare i globala leveranskedjor har utsatts för bland annat arbetsbrist och där med minskade löner och försörjningsmöjligheter, begränsad rörelsefrihet och upphävande av kollektivavtal. Även om de flesta konsekvenser av Covid-19 nu är över är det en period att dra lärdomar av och risker från denna period bör beaktas om en ny pandemi skulle inträffa.

Ökad migration har lett till att fler migranter och flyktingar riskerar att utnyttjas som billig arbetskraft i leverantörsled, ofta under osäkra anställningsförhållanden och med risk för kränkningar av deras rättigheter. Bristande kunskap om arbetslagstiftning, språkliga hinder och osäkra uppehållstillstånd gör dem särskilt sårbara. Även minoriteter och urfolk utsätts för liknande risker, särskilt inom industrier där arbetsvillkoren redan är eftersatta.

Rysslands invasion av Ukraina och de sanktioner som införts mot Ryssland har tvingat aktörer inom råvarusektorn, bearbetning och tillverkning att söka alternativa leverantörer. Detta kan leda till en förändrad riskbild och minskad transparens i de nya leveranskedjorna.

CSDDD (Corporate Sustainability Due Diligence Directive) är ett EU-direktiv som kräver att företag tillämpar tillbörlig aktsamhet i sina leveranskedjor. Det innebär att företag måste identifiera, prioritera och åtgärda risker för negativ påverkan på mänskliga rättigheter och miljö, både inom egen verksamhet och bland sina leverantörer. Syftet är att stärka företagens ansvar för hållbarhet och transparens genom att säkerställa att risker förebyggs och hanteras i hela leveranskedjan. 

Risker för kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer i samtliga delar av leveranskedjan. När det gäller utvinning av råvaror är riskerna kopplade till utvinning av olja, gruvdrift och mineralbrytning höga. Så kallade konfliktmineraler utgör en del av värdekedjan med särskilda risker, då utvinning av dessa mineraler många gånger sker i konfliktområden (framförallt Demokratiska republiken Kongo och angränsande områden i Centralafrika, men även Myanmar och Colombia). Tillverkning av komponenter sker många gånger i länder där arbetstagares rättigheter är mindre skyddade, varför risknivån även i detta led bedöms som höga. Vid sluttillverkning och montering är riskerna oftast lägre då detta i större utsträckning sker i länder med starkare rättsligt skydd av både arbetstagare och miljö. Exakt information om hur stora delar av sluttillverkningen som sker i hög- respektive lågriskländer saknas men sluttillverkningen bedöms äga rum i både länder som har högre och lägre generella risker för mänskliga rättigheter. Den sammanvägda riskbedömningen för sluttillverkningsledet är därför medelhög risk.

Utvinning av råvaror till elektronikkomponenter är förknippad med ett flertal brott mot mänskliga rättigheter, exempelvis tvångsförflyttning. När mark tas i anspråk för såväl oljeutvinning som gruvdrift kan lokalbefolkningens möjligheter att bruka marken påverkas negativt på grund av utsläpp i mark och vatten och det kan bli svårare att fritt få åtkomst till sina marker efter etablering av exempelvis pipelines för att transportera olja. Ersättning till familjer för förlorad mark täcker ofta inte det faktiska värdet av den eller uteblir helt. Minoriteter och urfolk är särskilt sårbara, då de ofta berövas sina hem och försörjningsmöjligheter, vilket förvärrar deras situation och kränker deras rättigheter.  I Demokratiska republiken Kongo förstörs egendom i de områden där striderna pågår, civilbefolkningen förlorar både bostäder och andra tillgångar. 

Gruvdrift i bebodda områden påverkar mänskliga rättigheter, till exempel rätt till hälsa och rent vatten. Människorna som bor i närheten av gruvor och anläggningar för malmbearbetning kan exponeras för farliga föroreningar genom inandning av förorenat damm, intag av förorenat vatten och mat eller hudkontakt med förorenat vatten. 

Stora risker för rätten till liv, frihet och säkerhet finns även när det gäller utvinning av så kallade konfliktmineraler. Väpnade konflikter i östra Kongo har lett till många civila dödsfall och skador. Militären begår övergrepp mot civila flyktingläger och många kvinnor utsätts för sexuellt våld.  

Petrokemiska föroreningar i samband med råoljeutvinning kan ha allvarliga hälsoeffekter för samhällen i närheten, inklusive ökad risk för olika typer av cancer, fosterskador, luftvägssjukdomar och kronisk njursjukdom.  

Användandet av hälsofarliga kemikalier vid plasttillverkning är inte bara kopplat till arbetsmiljörisker utan även risker för lokalbefolkningens hälsa, då många av dem är cancerframkallande och reproduktionsstörande. Mikroplast, som bildas när plast nöts ner sprids lätt i naturen och kan skapa hälsoproblem som andnöd, påverka immunförsvaret och vara hormonstörande.  

Flera av länderna där produktion till medicinteknisk utrustning sker har stora problem med övervåld mot bland annat demonstranter, etniska minoriteter och civilpersoner. Det gäller till exempel i Indien, Brasilien, Kina och Guinea. 

Att återvinna elektroniskt avfall skapar problem då avfallet är giftigt och har en negativ påverkan både på människor och hälsa. Förbränning och syrabad är två metoder för att återvinna material i elektroniskt avfall och vid båda dessa frigörs gifter som kan leda till exempelvis cancer, missfall och neurologiska skador. 

I Demokratiska republiken Kongo förekommer förföljelse av oppositionsmedlemmar, civilsamhälleaktivister och journalister.  

I Kina samt i många av de oljeproducerande länderna är yttrandefriheten begränsad och det förekommer förföljelse och inskränkning av rätten till frihet och säkerhet. 

Oljeutvinning kan förorena vatten och mark i stora områden vilket riskerar att göra vatten otjänligt och marken obrukbar. Detta riskerar att kränka lokalbefolkningens rätt till rent vatten och tillfredsställande levnadsvillkor. 

Plasttillverkningen kräver hantering av farligt avfall och brister i hanteringen kan skada miljön och därmed påverka lokalbefolkningens rätt till rent vatten. Utsläppen från plastfabrikerna påverkar även rätten till ren luft.  

Risker för kränkningar av arbetares rättigheter bedöms vara höga i leveranskedjans två första delar; råvaruutvinning och tillverkning av komponenter. Exakt information om hur stora delar av sluttillverkningen som sker i hög- respektive lågriskländer saknas, men sluttillverkningen bedöms äga rum i både länder som har högre och lägre generella risker för arbetstagares rättigheter. Den sammanvägda riskbedömningen för sluttillverkningsledet är därför medelhög.

Över 80 procent av global handel sker med fartygsfrakt, vilket innefattar både risk för brott mot arbetares rättigheter och risker för miljön. Arbetare på fartyg lever och arbetar i en isolerad miljö och är helt under kontroll av sin arbetsgivare, rederi eller agent under hela kontraktet. Detta gör dem sårbara för exploatering. Övervakningen av arbetsvillkor av hamnmyndigheter är begränsad, och de internationella minimilönerna för sjömän är mycket låga. Många av arbetarna är lågutbildade och migrantarbetare och osäkra anställningsvillkor är vanliga. Det finns också rapporter om människohandel, påtvingad övertid och innehållna löner inom sektorn. 

Inom oljeindustrin finns många utmaningar kopplade till arbetares rättigheter. I många av de länder utvinningen sker finns också dåligt skydd för arbetare. Arbetsmiljön inom oljeindustrin är ofta förknippad med höga risker som explosioner, elektriska stötar och transportolyckor. Trots att industrin erbjuder relativt höga löner, varierar arbetsvillkoren avsevärt beroende på region och specifika arbetsuppgifter. De långa arbetspassen, ofta i olika tidszoner, kan leda till trötthet och sömnbrist, vilket kan leda till utmattning och ökar risken för olyckor. Dessutom innebär arbete på avlägsna platser en ytterligare riskfaktor på grund av extrema väderförhållanden och brist på tillgång till sjukvård. 

Gruvor utgör i många länder den farligaste formen av arbete där kollapser, jordskred, drunkningar och lungsjukdomar årligen dödar tusentals gruvarbetare. Småskaliga gruvor utgör i många fall den farligaste formen av gruvarbete, eftersom skydd och säkerhetsanordningar vanligtvis saknas.   Migrantarbetare är vanliga och de arbetar många gånger långa arbetstider under osäkra arbetsförhållanden och med bristande tillgång till hälsovård och säkerhet.

Arbetsförhållanden inom plast- och kemikalieindustrin beror på tillverkningsland, men dåliga arbetsförhållanden förekommer, särskilt i länder med liten eller ingen reglering. Vanliga problem inom plasttillverkningen i Kina, världens största producent av plast, är långa arbetstider, låga löner och tvångsarbete. Inom plastindustrin generellt är höga ljudnivåer ett stort problem. Långvarig exponering av höga ljud kan orsaka hörselskador, men också förhöjt blodtryck, trötthet och koncentrationssvårigheter.

Det finns inom elektroniksektorn hög risk för bristande arbetsförhållanden i exempelvis Kina, gällande till exempel långa arbetsdagar, låga löner och farliga arbetsförhållanden. Eftersom produktionen ofta sker i komplexa leveranskedjor kan riskerna för detta vara högre än i andra branscher.  

Fackliga organisationer är sällan representerade inom gruvbranschen, särskilt inte i småskaliga gruvor. Dialog med arbetstagarorganisationer saknas och gruvarbetarnas utsatthet är stor. 

Kina saknar yttrandefrihet, har ingen föreningsfrihet, mötesfrihet eller religionsfrihet, och människorättsförsvarare och andra som uppfattas som kritiska mot regeringen förföljs. 
Även i Ryssland är yttrandefriheten begränsad och demokratiseringsprocessen avstannad. 

Inom gruvindustrin är det vanligt med tvångsarbete, migranter är en särskilt utsatt grupp. Kvinnor och barn hamnar genom trafficking i prostitution i gruvområdena.  Vid utvinning av mineraler är det vanligt med långa arbetsdagar i gruvorna. I Brasilien rapporteras det om arbete under slavliknande arbetsvillkor då arbetstagare utsätts för tvångsarbete.  Från Demokratiska republiken Kongo rapporteras om barnarbete, låga löner och allmänt svåra förhållanden, till exempel i koboltgruvor. 

Det finns bevis för att tvångsarbete förekommer inom kemikalieindustrin i Kina. Myndigheter använder hot om fysiskt våld, tvångsintag av droger, fysiska och sexuella övergrepp samt tortyr. 

Gruvindustrin är en mansdominerad arbetsplats och de kvinnor som arbetar där är en utsatt grupp, sexuella övergrepp är inte ovanligt.  

I Indien diskrimineras minoritetsgrupper, särskilt muslimer, olagliga rivningar av hem och egendomar förekommer.  

Även i tillverkningsländer i Europa kan det finnas risker för diskriminering, lika möjligheter och välmående på arbetsplatsen, till exempel diskriminering beroende på funktionsnedsättning, etisk tillhörighet och kön. 

Enligt ILO arbetar 168 miljoner barn inom gruvindustrin. Arbete i gruvor för barn under arton år räknas som den värsta formen av barnarbete. 

Under 2022 antog FN:s generalförsamling en resolution om att rätten till ren miljö och ett hälsosamt klimat är en mänsklig rättighet.

Risker för negativ miljöpåverkan är högst i samband med utvinning av råvaror, där utsläpp till vatten och luft från gruvor kan få stor och betydande negativ påverkan på lokalmiljön. Riskerna för klimatpåverkan är också höga i tillverkningsledet, då förädling av metaller och mineraler samt tillverkning av plast är mycket energikrävande och kan medföra stora utsläpp till luft.

Riskerna i sluttillverkningsskedet skiljer sig åt, men bedöms generellt som låga. 

Utvinning och tillverkning av råmaterial och produkter inom denna kategori omfattar verksamhet som kräver stora mängder energi och vatten och som på så sätt påverkar klimatet mycket. Gruvverksamhet kräver stora mängder energi, som ofta kommer från fossila bränslen, vilket genererar höga koldioxidutsläpp. Särskilt bearbetning av råmaterial, såsom smältning och raffinering, bidrar till koldioxidutsläppen. Utvinning och bearbetning av metallhaltiga råmaterial står för cirka 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. 

Inom kemikalie- och plasttillverkning används både energi och råmaterial i stor omfattning. En stor mängd fossila bränslen (olja, gas och kol) används liksom luft, vatten, metaller, palmolja och mineraler. 

Flera delar i kedjan påverkar även biologisk mångfald. Offshore oljeproduktion kan påverka fiskerinäringen negativt. Oljeutsläpp förorenar haven, och kemiska dispergeringsmedel påverkar fiskarnas habitat, vilket leder till minskade fiskbestånd. Fiskare oroar sig även för havsbottenavfall och hinder från oljeindustrin som kan skada fiskeutrustning och orsaka förlust av fångst.  Oljespill förorenar mark och vatten och kan döda stora mängder djur och växter  Även de föroreningar som härstammar direkt från raffinaderier kan leda till höga nivåer av giftiga ämnen i närliggande ekosystem. 

Gruvdrift leder ofta till allvarliga förluster av livsmiljöer för en mängd olika arter, från mikroorganismer i marken till större däggdjur.  

Plast är en av de vanligaste källorna till nedskräpning, varje dag dumpas motsvarande 2 000 sopbilar fyllda med plast i världens hav, sjöar och floder.  Det orsakar skador och stora problem för djur, människor och miljö. Nedskräpning av plast är ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden i haven.  Mikroplaster bryts ner mycket långsamt i miljön, vilket gör att de stannar kvar länge. När mikroplast hamnar i sjöar och hav kan det få negativa effekter på vattenlevande djur, som musslor, kräftdjur och fiskar. När dessa djur får i sig mikroplast kan det leda till minskat födointag, inflammationer och störningar i fortplantningen. 

I Kina lever 900 miljoner människor med allvarlig brist på sötvatten under minst en månad per år, särskilt i norra Kina. I området kring Gula floden, används stora mängder vatten i industrin, något som leder till vattenbrist, minskade skördar och förlorade inkomster för bönder i närheten. 80 procent av vattnet i kinesiska städer är allvarligt förorenat, vilket påverkar särskilt barn som lider av bristen på rent vatten.  

Oljeproduktion påverkar vattenresurser genom hög vattenförbrukning och föroreningar, vilket leder till att vattennivåer sjunker och vattenkvaliteten försämras. 

Gruvdrift orsakar vattenföroreningar genom utsläpp av metaller, ökad sedimentering i vattendrag och surt gruvavfall. Föroreningarna skadar både sötvattensfloran och faunan, vilket hotar både vatten- och landlevande djur. Gruvavfall från metall- och kolgruvor kan dränera ut i ytvattendrag eller tränga ner i grundvattnet vilket sänker pH-nivåerna i vattnet och har förödande effekter på ekosystem som är beroende av dessa vattenkällor. 

Kemikalieproduktion och bearbetning bidrar till allvarlig markförorening och industriell vattenförorening. Avloppsvattenbehandling är ofta otillräcklig och släpper ut farliga ämnen som kan vara giftiga för människor och skadliga för djur- och växtlivet. 

Ursprunget av det kemiska avfallet varierar avsevärt och beror på förhållanden på tillverkningsplatsen, men vanligtvis bidrar kasserade kemikalier, tillverkningsbiprodukter och avfallslösningsmedel till avfallsflödet. Elektroniskt avfall är inte heller biologiskt nedbrytbart och för närvarande samlas endast 20 procent in och återvinns på rätt sätt.  Även batteriåtervinning påverkar omgivningarna och är orsak till cirka 150 förorenade platser och utsätter därigenom potentiellt nästan en miljon människor för hälsorisker. Majoriteten av de förorenade platserna finns i Sydostasien, Afrika samt Central- och Sydamerika, men batteriåtervinning är också en betydande industri i Sydostasien och Kina. 

Risk för förekomst av korruption bedöms, baserat på generella landriskindex avseende korruption för de respektive tillverkningsländerna, vara hög i leveranskedjans första två delar, råvaruutvinning och förädling/komponenttillverkning. Exakt information om hur stora delar av sluttillverkningen som sker i hög- respektive lågriskländer saknas, men sluttillverkningen bedöms äga rum i både länder som har högre och lägre generella risker för korruption. Den sammanvägda riskbedömningen för sluttillverkningsledet bedöms därför som medelhög risk.

Enligt Transparency International är korruptionsnivåerna globalt fortsatt höga, och de flesta produktionsländer i leveranskedjan har korruptionsproblem som bland annat hindrar effektiv klimatpolitik och möjliggör att myndigheter kringgår miljölagar.  Ett flertal av de länder som står för utvinningen av råvaror för mineraler såväl som produktion av elektronikkomponenter har det gemensamt att de å ena sidan har antagit gedigna anti-korruptionslagstiftningar samtidigt som de bedöms vara förknippade med hög risk för korruption. Enligt Transparency International rapporteras korruption vara utbredd i exempelvis Demokratiska republiken Kongo, Irak, Iran, Kina, Indien och Brasilien. 

I Demokratiska republiken Kongo har myndigheter utnyttjat sin makt för att tysta oppositionen och stänga ner oberoende media. Politisk repression, inklusive fängslanden och tortyr av aktivister, återspeglar en djupgående korruption i rättsväsendet och regeringsorgan. Det finns också rapporter om missbruk av humanitära resurser, där tjänstemän och militära grupper kan vara inblandade i korruption och utnyttjande av hjälpsändningar för egna syften. 

I Indien är korruption ett utbrett problem inom både offentlig och privat sektor. Myndigheter och politiska institutioner är ofta utsatta för korruptionsanklagelser, och Transparency International bedömer landet som ett av de mest korrupta i världen. Korruption inom offentliga upphandlingar, polis och rättsväsende är särskilt utbredd, vilket hämmar effektivt styre och rättvisa. 

Guinea står inför allvarliga korruptionsproblem som påverkar dess politiska och ekonomiska system. Landet har ofta kritiserats för bristande transparens, och korruption inom regeringen och militära styret. 

Kina har också betydande problem med korruption, både på lokal och central nivå. Trots att den kinesiska regeringen har vidtagit åtgärder för att bekämpa korruption, fortsätter problemet att vara utbrett.  

Korruption inom gruvnäringen påverkar även samhällen där mineralutvinning sker. Företag kan använda korrupta metoder för att erhålla gruvlicenser eller säkerställa att protester och motstånd från lokalbefolkningen tystas. I vissa fall har lokala myndigheter ignorerat miljö- och hälsoeffekter av gruvdrift på grund av påtryckningar från industrin. 

Inom olje- och gasindustrin har lobbyister stort inflytande på internationella klimatförhandlingar. Korruption i form av stark industrilobbying hindrar effektiva klimatåtgärder genom att försvaga ambitiösa policybeslut. Detta påverkar även politiska processer på nationell nivå. 

Plastförorening är ett växande globalt problem, men plastindustrin har stort inflytande över lagstiftning och policybeslut. Enligt en rapport från Environmental Science & Technology har kemikalieföroreningar, inklusive plast, överskridit planetens hållbara gränser. Trots detta är lagstiftning och reglering av plastanvändning svag i många länder, vilket kan bero på industriellt lobbyarbete och korruption.